Det känns som att det var igår jag satt i klassrummet och fick beskedet att jag kom in, det var den 14 Februari, och nu är April snart slut?
Ibland vill jag bara att tiden ska gå så fort som möjligt och att det ska bli Augusti imorgon, medans andra dagar vill jag att tiden ska stå still. Stå still när jag ligger i Zebbes famn, stå still när jag äter mammas mat, stå still när jag skrattar med mina vänner. Vill inte komma till den dagen då jag måste säga hejdå till det där, men lika starkt vill jag ju åka, nu på en gång. Idag har jag återigen varit till min studievägledare och fastställt allting med studieplanen samt hoppat av en överflödig kurs. I förrgår fick jag packlistan från SSN. Hur sjukt är inte det? Packlista för 10 månader, ca 50kg kan jag ta med mig, mitt liv i 50kg. 
Jag fick precis en snapchat video från Erika och Sofia där dom sa hejdå innan dom klev på planet till Portugal. Dom ska vara borta i 10 dagar. Om 113 dagar är det min tur att göra en snapchat där jag säger hejdå för 10 månader. 

Det känns för bra för att vara sant. Snart måste det komma någon och säga att jag inte får åka, att någon annan tog min plats, att skolan lagt ned, någon kommer nypa mig i armen och jag kommer inse att jag drömmer. Något måste hända för allting känns för bra för att vara sant. Jag ska få göra något jag drömt om, jag ska få göra det i 10 månader, i Afrika. JAG? Är det ens möjligt? Förstår ingenting. Tiden går så fort, tiden går så långsamt. Jag hinner inte med, jag hinner med. Kan inte bestämma mig om jag är galen, lycklig, eller livrädd. Kanske är jag alla tre, ja så måste det vara. Imorgon ska mamma och pappa skriva på alla papper, skicka in pengar och sen är det på riktigt. Sen är jag en fastställd SSN-elev inför nästa läsår. Coolt va? Ja jag vet, helt stört coolt. Och om några dagar får jag listan på alla andra elver så att jag kan sitta och spana in mina nya klasskamrater - precis som när man skulle börja sjuan! 

Jag tänker ofta tillbaka på alla de där kvällarna i höstas när jag tvekade hur vida jag skulle ansöka eller inte, om jag vågade eller inte, om jag skulle klara det eller inte. Jag får panik av tanken att jag faktiskt kunde ha valt att inte söka, hur kunde jag ens tänka tanken? Gud, vad jag hade ångrat mig. Från och med att jag kom in har jag lovat mig själv att aldrig mer tveka när det gäller drömmar. Det borde du också göra.

Det händer mycket just nu. Dels var jag i Stockholm nu i helgen för ett informationsmöte för alla som kommit in på SSN i Stockholmsområdet (+ jag och en till som är dom enda stackars norrländarna dom tagit in), sedan hade vi även ett personligt samtal dagen efter. Det finns inte så mycket att berätta om det mer än att ALLTING kändes helt fucking underbart. Allting fick mig bara att vilja åka ännu mer om det ens är möjligt. Jag vill att det ska vara den 16 Augusti NU. 
Vad mer då? Jo, vi håller på för fullt med kommunen och deras beslut. Och frågan blir bara större och större. Jag känner mig så liten jämt emot alla politiker som hela tiden vill avslå förslaget. Jag har inte mer erfarenhet än mina juridik och ekonomi-timmar att komma med. Men, sedan har jag min dröm i ryggsäcken, tillsammans med min motiviation och envishet som gör dem galna. Jag har mailat, mamma har mailat och ringt och nu äntligen gör vi något framsteg. Miljöpartiet har ikväll beslutat sig för att rösta för att vi ska få med oss skolpengen till Nairobi nu på skolnämndens nästa möte denna Onsdag. Dem ville till och med att jag skulle sitta med på  det mötet för att kanske göra chansen att fler partier röstar för lite större. Visst, jag kan sitta där och förklara för dem vad skolan innebär, att pengafrågan är en plus minus noll fråga, att de flesta kommuner i Sverige ger med skolpengen, jag kan förklara hur mycket jag vill detta. Men om många partier börjar hacka ner på förslaget och på mig  och min dröm kommer jag inte att kunna ta det. Då bryter jag ihop. Men om min närvaro på detta möte kan ändra deras åsikter så tänker jag vara med. 

SSN står för Svenska Skolan Nairobi. Det är, precis som det låter, en Svensk skola i Nairobi. Nairobi ligger i Kenya som ligger i Afrika. SSN är från början till för barn och ungdomar vars föräldrar jobbar i Afrika i nåt år och därför måste gå i en svensk skola nära familjen. Men nu är det alltså även ett internat där man kan välja att bo, och gå i skolan i 10 månader, alltså ett läsår. Man kan läsa både år 1, 2 och 3 där. De flesta som går på SSN läser sitt andra år där. Jag kommer att läsa mitt 3 år på SSN och alltså även ta studenten där nere, tillsammans med alla mina nya vänner på skolan. Men detta sker 2 veckor innan ni tar studenten i Sverige så jag kommer ha gått om tid att fira med mina kära här hemma också. Så man kan väll säga att det enda jag "missar" är alla dessa tråkiga månader mellan sommarn och tills det blir sommar igen, vilket skulle ha bestått till  95% av tråkig, svensk, vanlig skola. 

Om man väljer att bo på SSN som jag skall göra, så bor man i ett enskilt rum men man delar korridor med ca  4-6 personer. Man äter, sover och går i skolan på området. På skolområdet finns det pool, tennisbanor och lite andra "aktivitetsgrejer". Skolan anordnar även ett gäng aktiviter som görs både på helger och på skoltid.

Här är några exempel:
- Välkomstprogram vid skolstart, stadsrundtur med guidning, välkomstmiddag med lära-känna-varandra aktiviteter
- Teambuilding i nationalpark 3-5 dagar
- Helgaktiviteter som kulturafton, estetisk verksamhet, sportarrangemang, rundturer, kulturbesök, föreläsningar, vandringar, barbeque vid poolen mm.
- Kustresa 1 vecka 
- Nairobi National Park 1 dag
- Lake Magadi 1 dag
- Helgbussar till närbeläget köpcentrum fredagar + lördagar

Ja jag vet inte riktigt vad mer jag ska berätta. Det är en fantastisk skola med fantasistka möjligheter och jag är garanterad att jag kommer få ett otroligt bra år, kanske mitt bästa. Nairobi är en väldigt farlig stad men så länge man följer skolans regler och har allmänt vett så ska det nog gå bra. Ställ gärna frågor om ni undrar något. 
Här har ni lite bilder som jag lånat från mittafrika.devote.se och kenyakid.se