74 dagar kvar
Nu är biljetten bokad, tur&retur, 10 månader. 06:25 går mitt flyg från Arlanda, mellanlandning i Amsterdam, framme i Nairobi 20:10
Hurry up, We're Dreaming
Hallå där! I fredags tog detta års elever på Svenska Skolan i Nairobi studenten. Det betyder att deras år i Afrika är slut, nu åker dom tillbaka till Sverige igen, efter 10 månader i Nairobi... Och snart börjar mitt år. Om 10 dagar får jag sommarlov, mitt sista sommarlov. Om 10 veckor börjar mitt sista läsår som jag ska spendera i just Afrika. Jag känner hur tiden drar ihop sig mer och mer. Både jag och Zeb fick lite ont i hjärtat när jag kom på att vi bara har 10 helger kvar tillsammans, visst lät det lite? Ja. Men som jag längtar. Det är helt sjukt, jag är så lycklig att just jag skall få göra detta. Vi som skall börja nästa år har en facebook grupp där vi bland annat planerar flygbiljetterna och taggar varandra - och gud så taggad och pirrig jag blir. Vi är redan ett härligt gäng, och vi har inte ens träffats än, hur fantastiskt är inte det?
Här är en video som en tjej satt ihop som alltså tog studenten där i fredags och nu har åkt hem. Så himla fin video som verkligen fångar de där ögonblicken som jag ser så mycket fram emot. Titta och njut. Det är helt okej att bli lite avundsjuk också, det hade jag blivit.
Här är en video som en tjej satt ihop som alltså tog studenten där i fredags och nu har åkt hem. Så himla fin video som verkligen fångar de där ögonblicken som jag ser så mycket fram emot. Titta och njut. Det är helt okej att bli lite avundsjuk också, det hade jag blivit.
hurryUp,We'reDreaming from Johanna Kjellström on Vimeo.
87 dagar kvar
Det här kommer jag att sakna...
- Min familj
- Zebastian
- Mina vänner
- Min säng
- Att alltid kunna ringa mamma eller pappa och be om hjälp när något kört ihop sig
- Att alltid dela säng med Zeb.
- Att kunna ringa mina vänner och hitta på något spontant och kul
- Bli pussad och känna sig älskad av Zeb
- Att ha 100 meter till friidrottshallen och att få träna varje dag, ja jag kommer faktiskt sakna det.
- Att kunna gå hem från skolan och känna att man kan lämna lite av den bakom sig för några timmar liksom kunna vara själv ett tag
- Erikas skratt
- När jag och Amanda planerar kommande saker i livet
- Att alltid kunna fråga Sofia om hjälp i skolan
- Svensk mat och dryck, typ mjölk (!!!)
- Min familj
- Zebastian
- Mina vänner
- Min säng
- Att alltid kunna ringa mamma eller pappa och be om hjälp när något kört ihop sig
- Att alltid dela säng med Zeb.
- Att kunna ringa mina vänner och hitta på något spontant och kul
- Bli pussad och känna sig älskad av Zeb
- Att ha 100 meter till friidrottshallen och att få träna varje dag, ja jag kommer faktiskt sakna det.
- Att kunna gå hem från skolan och känna att man kan lämna lite av den bakom sig för några timmar liksom kunna vara själv ett tag
- Erikas skratt
- När jag och Amanda planerar kommande saker i livet
- Att alltid kunna fråga Sofia om hjälp i skolan
- Svensk mat och dryck, typ mjölk (!!!)
Det här ser jag fram emot...
- Att ha 1 min till skolan
- Åka på safaris
- Se nya saker
- Växa som person
- Få ett annat perspektiv på världen
- Lära mig nya, nödvändiga saker utöver det man lär sig i skolan
- Få 70 nya vänner
- Hänga i Zebra rummer med mina internat vänner
- Att ha pool på skolan
- Bestiga Mount Kenya
- Åka till Mombasa
- Lära mig uppskatta andra saker i livet
- Ta studenten
- Äta champagnefrukost på savannen
- Bada i monsunregnet
Förstår ni att det knappt är 3 månader kvar tills jag gör detta?
- Att ha 1 min till skolan
- Åka på safaris
- Se nya saker
- Växa som person
- Få ett annat perspektiv på världen
- Lära mig nya, nödvändiga saker utöver det man lär sig i skolan
- Få 70 nya vänner
- Hänga i Zebra rummer med mina internat vänner
- Att ha pool på skolan
- Bestiga Mount Kenya
- Åka till Mombasa
- Lära mig uppskatta andra saker i livet
- Ta studenten
- Äta champagnefrukost på savannen
- Bada i monsunregnet
Förstår ni att det knappt är 3 månader kvar tills jag gör detta?
Informationsmöte och ett problem
Det händer mycket just nu. Dels var jag i Stockholm nu i helgen för ett informationsmöte för alla som kommit in på SSN i Stockholmsområdet (+ jag och en till som är dom enda stackars norrländarna dom tagit in), sedan hade vi även ett personligt samtal dagen efter. Det finns inte så mycket att berätta om det mer än att ALLTING kändes helt fucking underbart. Allting fick mig bara att vilja åka ännu mer om det ens är möjligt. Jag vill att det ska vara den 16 Augusti NU.
Vad mer då? Jo, vi håller på för fullt med kommunen och deras beslut. Och frågan blir bara större och större. Jag känner mig så liten jämt emot alla politiker som hela tiden vill avslå förslaget. Jag har inte mer erfarenhet än mina juridik och ekonomi-timmar att komma med. Men, sedan har jag min dröm i ryggsäcken, tillsammans med min motiviation och envishet som gör dem galna. Jag har mailat, mamma har mailat och ringt och nu äntligen gör vi något framsteg. Miljöpartiet har ikväll beslutat sig för att rösta för att vi ska få med oss skolpengen till Nairobi nu på skolnämndens nästa möte denna Onsdag. Dem ville till och med att jag skulle sitta med på det mötet för att kanske göra chansen att fler partier röstar för lite större. Visst, jag kan sitta där och förklara för dem vad skolan innebär, att pengafrågan är en plus minus noll fråga, att de flesta kommuner i Sverige ger med skolpengen, jag kan förklara hur mycket jag vill detta. Men om många partier börjar hacka ner på förslaget och på mig och min dröm kommer jag inte att kunna ta det. Då bryter jag ihop. Men om min närvaro på detta möte kan ändra deras åsikter så tänker jag vara med.
Vad mer då? Jo, vi håller på för fullt med kommunen och deras beslut. Och frågan blir bara större och större. Jag känner mig så liten jämt emot alla politiker som hela tiden vill avslå förslaget. Jag har inte mer erfarenhet än mina juridik och ekonomi-timmar att komma med. Men, sedan har jag min dröm i ryggsäcken, tillsammans med min motiviation och envishet som gör dem galna. Jag har mailat, mamma har mailat och ringt och nu äntligen gör vi något framsteg. Miljöpartiet har ikväll beslutat sig för att rösta för att vi ska få med oss skolpengen till Nairobi nu på skolnämndens nästa möte denna Onsdag. Dem ville till och med att jag skulle sitta med på det mötet för att kanske göra chansen att fler partier röstar för lite större. Visst, jag kan sitta där och förklara för dem vad skolan innebär, att pengafrågan är en plus minus noll fråga, att de flesta kommuner i Sverige ger med skolpengen, jag kan förklara hur mycket jag vill detta. Men om många partier börjar hacka ner på förslaget och på mig och min dröm kommer jag inte att kunna ta det. Då bryter jag ihop. Men om min närvaro på detta möte kan ändra deras åsikter så tänker jag vara med.
- Auf Wiedersehen.
Vad är SSN?
SSN står för Svenska Skolan Nairobi. Det är, precis som det låter, en Svensk skola i Nairobi. Nairobi ligger i Kenya som ligger i Afrika. SSN är från början till för barn och ungdomar vars föräldrar jobbar i Afrika i nåt år och därför måste gå i en svensk skola nära familjen. Men nu är det alltså även ett internat där man kan välja att bo, och gå i skolan i 10 månader, alltså ett läsår. Man kan läsa både år 1, 2 och 3 där. De flesta som går på SSN läser sitt andra år där. Jag kommer att läsa mitt 3 år på SSN och alltså även ta studenten där nere, tillsammans med alla mina nya vänner på skolan. Men detta sker 2 veckor innan ni tar studenten i Sverige så jag kommer ha gått om tid att fira med mina kära här hemma också. Så man kan väll säga att det enda jag "missar" är alla dessa tråkiga månader mellan sommarn och tills det blir sommar igen, vilket skulle ha bestått till 95% av tråkig, svensk, vanlig skola.
Om man väljer att bo på SSN som jag skall göra, så bor man i ett enskilt rum men man delar korridor med ca 4-6 personer. Man äter, sover och går i skolan på området. På skolområdet finns det pool, tennisbanor och lite andra "aktivitetsgrejer". Skolan anordnar även ett gäng aktiviter som görs både på helger och på skoltid.
Här är några exempel:
- Välkomstprogram vid skolstart, stadsrundtur med guidning, välkomstmiddag med lära-känna-varandra aktiviteter
- Teambuilding i nationalpark 3-5 dagar
- Helgaktiviteter som kulturafton, estetisk verksamhet, sportarrangemang, rundturer, kulturbesök, föreläsningar, vandringar, barbeque vid poolen mm.
- Kustresa 1 vecka
- Nairobi National Park 1 dag
- Lake Magadi 1 dag
- Helgbussar till närbeläget köpcentrum fredagar + lördagar
- Välkomstprogram vid skolstart, stadsrundtur med guidning, välkomstmiddag med lära-känna-varandra aktiviteter
- Teambuilding i nationalpark 3-5 dagar
- Helgaktiviteter som kulturafton, estetisk verksamhet, sportarrangemang, rundturer, kulturbesök, föreläsningar, vandringar, barbeque vid poolen mm.
- Kustresa 1 vecka
- Nairobi National Park 1 dag
- Lake Magadi 1 dag
- Helgbussar till närbeläget köpcentrum fredagar + lördagar
Ja jag vet inte riktigt vad mer jag ska berätta. Det är en fantastisk skola med fantasistka möjligheter och jag är garanterad att jag kommer få ett otroligt bra år, kanske mitt bästa. Nairobi är en väldigt farlig stad men så länge man följer skolans regler och har allmänt vett så ska det nog gå bra. Ställ gärna frågor om ni undrar något.
Här har ni lite bilder som jag lånat från mittafrika.devote.se och kenyakid.se
Här har ni lite bilder som jag lånat från mittafrika.devote.se och kenyakid.se
Dreams have not limits
Det som jag ska göra, flytta till Afrika är ju en sådan där grej som man bara sitter hemma och tänker att man vill göra. Man klickar runt lite på internet och hittar något sjukt häftigt som verkar jäkligt kul och som man själv skulle vilja göra. Man tänker "det där vill jag också göra". Men man gör det aldrig. Man bara tänker att det skulle ha varit kul. Så tänkte jag om Afrika när jag först hittade det också, men det var något som fick mig att ta steget längre - göra handlingar av det. För det var något i det här äventyret som drev mig, som fick mig att hitta en otrolig motivation och inspiration till att faktiskt göra det här sjukt häftiga som verkar jäkligt kul och som man själv skulle vilja göra.
Det första jag gjorde var att vända mig till min skolas studievägledare för att kolla om det var möjligt med studieplan, pengar osv. Detta var den första motgången som jag skulle mötas av på min väg mot drömmen. Jag möttes av en ganska så bitter man, som inte alls var för det här med globalitet och förändringar i skolgången, han var helt enkelt fruktansvärt negativ från mitt första ord, jag försökte ändra hans syn på det hela men han satt där med sin skeptiska min och sitt "mhmm, hur tänker du då? Är det en så bra idè? Hur ska du klara av detta?". Han var så pass negativ och skeptiskt att det slutade med att jag tackade för hans hjälp jävligt ironiskt med gråten i halsen och små sprang till närmaste toalett där jag satte mig och grät. Jag var så arg. Arg för att en studievägledare hade krossat min dröm, arg för att allt kändes helt hopplöst, arg för att jag gav upp. Ja, jag gav faktiskt upp. Gick runt och var deppig i 2-3 veckor tills det gick upp för mig vilken idiot jag var som lät honom hindra mig! Han kan inte hindra mig från att göra detta. Vem trodde han att han var? Så jag bestämde mig för att prata med mamma och pappa. Jag var livrädd för att få samma bemötande av dem. Men de var otroligt positiva till det hela, jag skrev ut alla papper, fick alla omdömen och sjukintyg för att sedan skicka in ansökan och sedan bli antagen nu i Februari. Men mottgångarna slutade inte att dyka upp.
För att ta mig till Nairobi krävs det att ens föräldrar är villiga att betala internatavgiften som ligger någonstans runt 80 000-90 000kr, utövar den avgiften är det en skolavgift också som ligger på 85 000kr. Skolavgiften skickar de flesta kommuner med ungdomar som vill studera på Svenska skolor utomlands, då det är samma summa pengar som de betalar för dig när du går i skolan i Sverige. Men ett få tal kommuner har valt, av någon anledning, att inte skicka med skolpengen och oturligt nog har jag hamnat i en av dessa kommuner. Vill inte berätta om allt bestyr med detta förrän allt är klart och förhopningsvis går det vägen. Men den 17 April beslutas det i skolnämnden hur vida jag får med mig skolpengen eller inte. Jag kan säga så mycket att det inte har varit lätt, inte någonstans. Innan jag ens vågade fråga mina föräldrar låg jag sömnlös många, många, nätter, jag har mötts av negativa och skeptiska människor som velat hindra mig och mamma har slitit som ett djur.
Men det är inte lätt att uppfylla en dröm, det ska det inte vara heller. Det ska vara kämpigt och det ska jävlas på vägen för att det sedan ska kännas på riktigt när du väl nått dit du vill. Det är inte alla som har modet, eller orken att faktiskt ta en dröm och försöka göra den till verklighet. Många fortsätter ha det som ett vardagsintresse att sitta framför datorn och läsa om drömmar, läsa om folk som lever sina drömmar, se sina drömmar på hemsidor och bloggar utan att ta sig i röven och göra det. Men jag gjorde det och av den anledningen kan jag vara stolt över mig själv och mitt mod. Jag kommer titta tillbaka på mitt slit dessa månader med stolthet i blicken och känna att det var värt varenda svett och tår som föll. Varenda mottgång kommer vara värd bekämpningen.
Det första jag gjorde var att vända mig till min skolas studievägledare för att kolla om det var möjligt med studieplan, pengar osv. Detta var den första motgången som jag skulle mötas av på min väg mot drömmen. Jag möttes av en ganska så bitter man, som inte alls var för det här med globalitet och förändringar i skolgången, han var helt enkelt fruktansvärt negativ från mitt första ord, jag försökte ändra hans syn på det hela men han satt där med sin skeptiska min och sitt "mhmm, hur tänker du då? Är det en så bra idè? Hur ska du klara av detta?". Han var så pass negativ och skeptiskt att det slutade med att jag tackade för hans hjälp jävligt ironiskt med gråten i halsen och små sprang till närmaste toalett där jag satte mig och grät. Jag var så arg. Arg för att en studievägledare hade krossat min dröm, arg för att allt kändes helt hopplöst, arg för att jag gav upp. Ja, jag gav faktiskt upp. Gick runt och var deppig i 2-3 veckor tills det gick upp för mig vilken idiot jag var som lät honom hindra mig! Han kan inte hindra mig från att göra detta. Vem trodde han att han var? Så jag bestämde mig för att prata med mamma och pappa. Jag var livrädd för att få samma bemötande av dem. Men de var otroligt positiva till det hela, jag skrev ut alla papper, fick alla omdömen och sjukintyg för att sedan skicka in ansökan och sedan bli antagen nu i Februari. Men mottgångarna slutade inte att dyka upp.
För att ta mig till Nairobi krävs det att ens föräldrar är villiga att betala internatavgiften som ligger någonstans runt 80 000-90 000kr, utövar den avgiften är det en skolavgift också som ligger på 85 000kr. Skolavgiften skickar de flesta kommuner med ungdomar som vill studera på Svenska skolor utomlands, då det är samma summa pengar som de betalar för dig när du går i skolan i Sverige. Men ett få tal kommuner har valt, av någon anledning, att inte skicka med skolpengen och oturligt nog har jag hamnat i en av dessa kommuner. Vill inte berätta om allt bestyr med detta förrän allt är klart och förhopningsvis går det vägen. Men den 17 April beslutas det i skolnämnden hur vida jag får med mig skolpengen eller inte. Jag kan säga så mycket att det inte har varit lätt, inte någonstans. Innan jag ens vågade fråga mina föräldrar låg jag sömnlös många, många, nätter, jag har mötts av negativa och skeptiska människor som velat hindra mig och mamma har slitit som ett djur.
Men det är inte lätt att uppfylla en dröm, det ska det inte vara heller. Det ska vara kämpigt och det ska jävlas på vägen för att det sedan ska kännas på riktigt när du väl nått dit du vill. Det är inte alla som har modet, eller orken att faktiskt ta en dröm och försöka göra den till verklighet. Många fortsätter ha det som ett vardagsintresse att sitta framför datorn och läsa om drömmar, läsa om folk som lever sina drömmar, se sina drömmar på hemsidor och bloggar utan att ta sig i röven och göra det. Men jag gjorde det och av den anledningen kan jag vara stolt över mig själv och mitt mod. Jag kommer titta tillbaka på mitt slit dessa månader med stolthet i blicken och känna att det var värt varenda svett och tår som föll. Varenda mottgång kommer vara värd bekämpningen.
- För man får bara inte ge upp.
Skulle ni ha vågat?
Det var redan för 1 år sedan som jag hittade den Svenska Skola i Nairobi av en ren slump då jag klickade runt på Internet. Men då hade jag precis börjat ettan på gymnasiet, allting var så nytt och jag trivdes rätt bra i min trygga vardag. Det var inte förrän i augusti den kommande sommaren, alltså 11 månader sedan som jag hittade en blogg som skrevs av en tjej som läser sitt andra år på gymnasiet där, i Afrika, på Svenska skolan i Nairobi som jag insåg att det här vill jag göra. Ju mer jag läste desto större blev min vilja och till slut kommer jag ihåg att jag kände en panik känsla, liknande den man får då man missat ett tåg, att ”det här måste jag göra”. Vag gör jag kvar här? Jag ska bo i Afrika nästa år. Det bara är så.
Det tog mig 2 månader av funderingar, googlande, prat med kompisar och diskussioner med mig själv innan jag tog steget att fråga min mamma. Detta var det svåraste steget då jag var livrädd att få ett nej. Jag hade förberett allt. Jag var beredd på varje sak som hon möjligtvis skulle kunna fråga. Men till min förvåning så var hon positiv till mitt förslag och en sten föll från mina axlar. Nu insåg jag att om jag bara vill, så kan detta bli verklighet. En dröm kan bli verklighet. Den känslan gav mig ett pirr i magen i flera månader. Vi skrev ut alla papper, fyllde i dem noga, jag skrev ett personligt brev, pratade med skolsyster, SYON och min mentor. När allt var inskickat var det bara att vänta. I drygt 3 månader väntade vi och det var den 14 februari som jag fick ett mail där det stod att jag kommit in.
Jag kände hur allting släppte, all lycka som jag inte vågat ta ut i förskott, all spänning och väntan bara lämnade min kropp och jag brast ut i gråt. Glädjetårar såklart. Men självklart sprack den lilla bubblan av lycka efter några minuter och övergick nu till tusen frågor.
Vill jag fortfarande genomföra det här? Jag har ju faktiskt mer att förlora nu. När jag sökte kände jag inte att något höll mig kvar i Falun. Jag gillar inte min skola, jag trivs ej på träningarna, jag hade heller inte någon pojkvän då. Men det har ändrats. Nu har jag Zebastian vid min sida som jag är otroligt kär i. Vi har pratat om detta beslut och samtidigt som jag vill att han ska försöka hindra mig, hålla fast mig och skrika nej, nej Sanna, åk inte, så vet jag att han aldrig skulle vilja vara anledningen som hindrar mig. Han har, precis som jag blivit sårad och vet hur in i norden ont det kan göra att lämna någon eller att bli lämnad. Därför är det modigt av honom att tillåta sig bli kär i mig fast än han vet att jag kanske försvinner i augusti.
Jag tror att mitt intresse för, och viljan att utvecklas och upptäcka är för stort för det land och den stad som jag lever i. Det kan låta klyschigt men det är ändå den känslan som har fått mig att göra allt detta, att vilja göra det. Och det är den jag måste gå på när jag tar mitt beslut. Om jag inte åker, kommer jag att ångra det resten av mitt liv, det vet jag. Jag kommer hata mig själv för att jag inte vågade, för att jag stannade kvar i min tråkiga stad. Jag är inte en sådan person som kan se samma saker varje dag eller vara kvar på en plats för länge. Jag vet att livet har så enormt mycket mer att ge och det är det som jag vill ha, jag vill ha mer. Jag är nog en sådan som aldrig blir nöjd. Jag måste också tänka att alla får inte den här chansen. Alla blir inte antagna, men det blev jag. Jag har alltså världens häftigaste, underbaraste äventyr framför mig om jag bara vågar ta det där stora steget, steget som är just det, att våga.
Jag undrar hur det kommer kännas. Hur kommer det kännas att packa ner hela mitt liv i en resväska och sedan bara lämna allt. Lämna allt som, sedan jag var liten har varit min trygga vardag. Att ha mamma en trappa ned, höra hur snön knastrar under fötterna, krypa in i Zebbes famn för att sedan somna, ringa någon av mina vänner när jag mår dåligt. Ja allt det där som bidrar till trygghet ska jag lämna. Hur kommer det kännas att lämna mina 3 bästa vänner, mamma, pappa och mormor? Det kommer göra ont, det kommer kännas fel och jag kommer kalla mig själv för en idiot minst 1000 gånger, jag kommer gråta och kanske tänka att jag valt fel. Men bortanför allt det som gör ont har jag vetskapen om att saker och ting förändras faktiskt inte så jätte mycket under ett år. Mina vänner, mamma, pappa och mormor kommer finnas kvar även efter 10 månader när jag kommer hem. Dom kommer finnas där jag lämnade dem. Kanske kommer mina vänner ha vuxit som personer, kanske kommer mamma och pappa att ha lite mer rynkor och kanske så kommer mormor vara lite närmare döden. Men tryggheten kommer finnas kvar precis där jag lämnade den, och det kommer vara tryggheten i mitt äventyr.
- Förstår ni vilket äventyr jag blivit antagen till? Skulle ni ha vågat?
Det tog mig 2 månader av funderingar, googlande, prat med kompisar och diskussioner med mig själv innan jag tog steget att fråga min mamma. Detta var det svåraste steget då jag var livrädd att få ett nej. Jag hade förberett allt. Jag var beredd på varje sak som hon möjligtvis skulle kunna fråga. Men till min förvåning så var hon positiv till mitt förslag och en sten föll från mina axlar. Nu insåg jag att om jag bara vill, så kan detta bli verklighet. En dröm kan bli verklighet. Den känslan gav mig ett pirr i magen i flera månader. Vi skrev ut alla papper, fyllde i dem noga, jag skrev ett personligt brev, pratade med skolsyster, SYON och min mentor. När allt var inskickat var det bara att vänta. I drygt 3 månader väntade vi och det var den 14 februari som jag fick ett mail där det stod att jag kommit in.
Jag kände hur allting släppte, all lycka som jag inte vågat ta ut i förskott, all spänning och väntan bara lämnade min kropp och jag brast ut i gråt. Glädjetårar såklart. Men självklart sprack den lilla bubblan av lycka efter några minuter och övergick nu till tusen frågor.
Vill jag fortfarande genomföra det här? Jag har ju faktiskt mer att förlora nu. När jag sökte kände jag inte att något höll mig kvar i Falun. Jag gillar inte min skola, jag trivs ej på träningarna, jag hade heller inte någon pojkvän då. Men det har ändrats. Nu har jag Zebastian vid min sida som jag är otroligt kär i. Vi har pratat om detta beslut och samtidigt som jag vill att han ska försöka hindra mig, hålla fast mig och skrika nej, nej Sanna, åk inte, så vet jag att han aldrig skulle vilja vara anledningen som hindrar mig. Han har, precis som jag blivit sårad och vet hur in i norden ont det kan göra att lämna någon eller att bli lämnad. Därför är det modigt av honom att tillåta sig bli kär i mig fast än han vet att jag kanske försvinner i augusti.
Jag tror att mitt intresse för, och viljan att utvecklas och upptäcka är för stort för det land och den stad som jag lever i. Det kan låta klyschigt men det är ändå den känslan som har fått mig att göra allt detta, att vilja göra det. Och det är den jag måste gå på när jag tar mitt beslut. Om jag inte åker, kommer jag att ångra det resten av mitt liv, det vet jag. Jag kommer hata mig själv för att jag inte vågade, för att jag stannade kvar i min tråkiga stad. Jag är inte en sådan person som kan se samma saker varje dag eller vara kvar på en plats för länge. Jag vet att livet har så enormt mycket mer att ge och det är det som jag vill ha, jag vill ha mer. Jag är nog en sådan som aldrig blir nöjd. Jag måste också tänka att alla får inte den här chansen. Alla blir inte antagna, men det blev jag. Jag har alltså världens häftigaste, underbaraste äventyr framför mig om jag bara vågar ta det där stora steget, steget som är just det, att våga.
Jag undrar hur det kommer kännas. Hur kommer det kännas att packa ner hela mitt liv i en resväska och sedan bara lämna allt. Lämna allt som, sedan jag var liten har varit min trygga vardag. Att ha mamma en trappa ned, höra hur snön knastrar under fötterna, krypa in i Zebbes famn för att sedan somna, ringa någon av mina vänner när jag mår dåligt. Ja allt det där som bidrar till trygghet ska jag lämna. Hur kommer det kännas att lämna mina 3 bästa vänner, mamma, pappa och mormor? Det kommer göra ont, det kommer kännas fel och jag kommer kalla mig själv för en idiot minst 1000 gånger, jag kommer gråta och kanske tänka att jag valt fel. Men bortanför allt det som gör ont har jag vetskapen om att saker och ting förändras faktiskt inte så jätte mycket under ett år. Mina vänner, mamma, pappa och mormor kommer finnas kvar även efter 10 månader när jag kommer hem. Dom kommer finnas där jag lämnade dem. Kanske kommer mina vänner ha vuxit som personer, kanske kommer mamma och pappa att ha lite mer rynkor och kanske så kommer mormor vara lite närmare döden. Men tryggheten kommer finnas kvar precis där jag lämnade den, och det kommer vara tryggheten i mitt äventyr.
- Förstår ni vilket äventyr jag blivit antagen till? Skulle ni ha vågat?
Välkomna!
Jag heter Sanna Ericson, jag är 18 år och bor i Falun. På den här bloggen kommer ni få följa mig på mitt äventyr i Afrika. Den 18 Augusti börjar jag skolan som alla andra barn, men det här året börjar jag skolan i Afrika på den Svenska Skolan i Nairobi. Jag ska alltså läsa mitt sista år på gymnasiet i Nairobi. Jag kommer vara där i 10 månader, alltså nästan ett år. Jag bor på ett internat som ligger på skolan, tillsammans med 60 andra ungdomar. Jag sökte in till skolan i November och den 14 Februari fick jag beskedet att jag kom in. Detta kommer förrändra mitt liv, och NI ska få följa med på det äventyret. Det är idag 146 dagar kvar tills skolan börjar men jag kommer att blogga på den här bloggen en del före resan också eftersom det är en hel del förberedelser och annat som kan vara intressant nu innan resan. Annars hittar ni mig på sannaericson.devote.se, det är min vanliga blogg.
Enjoy!
Enjoy!
