"Mamma åkte iväg till Anders för att låta mig vara själv med mina vänner ett tag. Vid 7 kom dom, mina tre bästa vänner. Vi bråkade om att kolla på friidrotts-vm eller inte. Kvällen rullade vidare med kortspel och prat. Popcorn och melon stod på bordet. Jag fick bara i mig vatten, min mage kändes full med annat. Vid 10 kom mamma hem, och jag insåg att det var sista gången på 10 månader som hon skulle kliva in genom dörren och ropa "hallå" och jag skulle ropa "hallå" lite irriterat tillbaka som om det inte vore självklart att jag var hemma. Alltid samma visa. Men inte längre. 

Ytterligare några timmar senare hamnade jag och mina tre bästa vänner i min säng, tätt intill varandra, gråtandes låg dom i min famn. Ingen av oss hade trott att vi skulle gråta så, men det gjorde vi. Erika satte på någon dålig podcast på sin mobil som alla lyssnade på för att slippa prata om det som skulle hända och mirakulöst så somnade alla tre. Alla förutom jag. Men efter någon timma ringde Sofias klocka och det var dags för två av mina bästa vänner att åka iväg. Vi försökte göra det snabbt och smidigt men det blev några kramar för mycket och gråten klumpades i ögonen som tunga stenar. Sen var det bara jag och Amanda kvar. Kvar i min säng. Det var två timmar kvar tills jag skulle köra bilen mot Arlanda. Jag trodde aldrig att jag skulle somna men någonstans mellan Amandas andetag och ljudet från min nervösa mage så slöt sig mina ögon och utan att jag visste ordet av så var klockan 01:00 och dags att kliva upp. Halvtimmen innan bilen skulle åka gick så fort och jag hann inte riktigt känna efter vart känslorna satt. Zeb kom förbi och jag hade bestämt mig för att om det var något "hejdå" som skulle ske fort och smidigt så var det mitt "hejdå" till Zeb. Jag minns inte vad jag sa men jag kom ihåg att jag ville säga vi ses, ge honom en lång kyss för att sedan gå därifrån. Det var nog ungefär så det gick till fast med några fler tårar och några fler kyssar. 

Bilen till Arlanda var tyst. Ingen sa någonting förutom Dan Browns ord från ljudboken Inferno som ekade i högtalarna. Jag försökte koncentrera mig på handlingen men framtiden tog för stor plats. Allting var så nytt. Även fast än ingenting hade hunnit förändrats just då så kunde jag inte komma på en enda sak som kändes likadant. Jag hade en skräckblandad förtjusning i kroppen, starkt mixat med upphetsning och nervositet. Och sedan hade vi tomheten. Det där stora hålet som på något sätt hade blivit större de senaste veckorna. Det där hålet var det min uppgift att fylla med nya saker dessa 10 månader som väntade mig, min uppgift att hitta nya sätt eller människor att fylla hålet med, det visste jag. Men det ekade i mig och ljudet av tomhet gjorde mig rädd. 

Jag hittade i alla fall vägen till Arlanda utan att köra fel. Till slut stod jag där med biljetten i handen, allting var nedpackat, jag hade checkat in och jag var praktiskt talat redo att flytta till Afrika. Men kvar stod ju mamma. Mamma kan inte åka med till Afrika, det visste jag ju. Det kändes lite grann som att bli tvungen att lämna en av väskorna hemma. En viktig väska med massa viktiga saker i, saker som jag tidigare varit beroende av men som jag nu, på något sätt skulle klara av själv. Skylten till säkerhetskontrollen lyste upp platsen där vi stod som någon slags varningssignal att nu var det dags. Jag grät, mamma grät och runt om mig stod jätte många ungdomar som, precis som jag skulle lämna sina nära och kära och jag måste säga att det kändes bra att inte vara själv i detta. Den där ekande tomheten kändes på något sätt lite enklare att fylla just i det ögonblicket. Mamma stod kvar och kollade tills jag hade tagit mig igenom säkerhetskontrollen, hon stod kvar tills jag inte längre kunde se henne och sen var det jobbigaste över. Jag svängde höger, hittade några andra SSN:are och sedan gick resan felfritt. Inga förseningar, inga fler tårar och ska jag vara ärlig så hann jag inte tänka så mycket på allt som jag hade lämnat, inte heller på det som jag var på väg mot. Jag måste säga att jag var lyckades vara ganska nollställd, jag lyckades vara här och nu. Jag hade fått de farväl som jag behövde och jag var redo för ett år borta. Hur man nu är det vet jag inte, men jag visste att det jag gjorde var rätt. 

Och för mig var resten väldigt enkelt, jag vet att det inte har varit det för alla här men för mig var resten enkelt. När jag kom fram till SSN och mitt lilla fina internatrum så kändes allting så fruktansvärt rätt. Nog för att rummet då var opersonligt, kallt, grått och läskigt så kändes det aldrig fel. Dagen efter när jag gick upp för att äta brunch, eller på kvällen när vi satt ett gäng i Zebra och pratade eller när vi spelade kort en dag senare så kändes det också rätt. Det var läskigt, det var det. Skräckslagen gick jag vissa gånger utanför dörren utan att veta om jag skulle ha någon att vara med, någon att prata med, eller något att göra över huvud taget, utanför mitt rum. Men ska det inte vara läskigt då? Ska det inte pirra och kännas förjävligt några gånger innan man kan känna sig hemma och lugn? Vi är alla helt nya här. Nya, neutrala individer som alla försöker att hitta en plats på ett eller annat sätt. Men läskigt är inte fel, inte för mig i alla fall. Fel var att lämna allt, men det var rätt att komma hit. Och det gäller bara att inte tappa bort dig själv där emellan."