Vi satt i giraffrummet och pratade om hyllningstal.
Då kom jag att tänka på podcasten som jag gjorde till er innan jag åkte.
Jag fick på en gång en klump i magen och nu är gråten påväg upp genom halsen. 
Jag gick till mitt rum för att ta några djupa andetag och passade på att leta fram några bilder på oss.
Det är konstigt hur saknaden kan komma så där från ingenstans. 
Idag kändes ni extra långt bort och juni 2014 lika så. 
Det är nästan så att jag vill åka hem över jul för att få träffa er och krama er. Och berätta hur mycket jag saknar er
Skype träff snart?
Saknar er, oss, vi.