Jag kan inte ens räkna hur många kvällar som passerade då jag försökte fråga henne men gång efter gång ångrade jag mig. Så många tillfällen att göra det, lika många tillfällen som ångringar. Jag vågade inte. Jag var livrädd för att få ett nej. Livrädd. Jag låg sömnlös så många nätter på grund av detta. Jag ville så gärna men jag vågade inte få ett nej. Vågade inte få min dröm krossad. Jag vågade inte fråga om jag fick flytta till Afrika.
Det här var alltså i September förra året. 

Så länge sedan. Men ack en sådan viktig månad det var.

Jag satt på min säng och mina händer skakade. 
- "Mamma, kan du komma hit lite?"
Nu måste du fråga Sanna, du kan inte ångra dig nu.
- "Kan det vänta?"
- "Nej det kan det inte. Jag måste berätta en grej."
Mamma kom lite motvilligt in på mitt rum och ställde sig framför mitt skrivbord. 
- "Kan du sätta dig ned? Det är viktigt."
Vid detta lag trodde mamma nog att jag antingen var gravid eller skulle gifta mig. Men hon satte sig på min säng.
- "Jo, först vill jag säga att det här som jag ska säga nu är verkligen jätte viktigt för mig, och jag vill att du lyssnar. Det är så att jag har hittat en Svensk skola i Nairobi (...)"
Sedan kom en lååång beskrivning av skolan, pengarna och hur det går till att söka. Jag hade förberett allting. Jag hade svar på varenda fråga som hon möjligtvis skulle kunna fråga. Och sen, kom jag till den viktiga delen:
- "Så ja, jag vill alltså flytta till Afrika i ett år, får jag göra det?"

Så länge sedan. Så länge sedan men det var den viktigaste och mest betydande frågan som jag någonsin kommer att ställa. Idag, ett år senare är jag här. Jag bor i Kenya. Jag lever min dröm. Men jag vet hur svårt det kan vara. Så med detta vill jag säga att jag vet - Jag vet att ni sitter där hemma i trygga Sverige nu. Jag vet att ni googlar och surfar som galningar för att hitta information och bloggar om ett år här nere. Och jag vet att ni vill. Ni vill men ni vet inte om ni vågar. Men snälla ni, ingenting får hindra er. Ni får inte vara rädda för att fråga eller för att försöka. Ni får inte låta något sådant vara ett hinder för er. Ni får inte. Om det här är din dröm så prata då med dina föräldrar, och om dom säger nej - övertala dem. Och ansök i tid! Det kommer att vara värt det. Det känns jobbigt nu med alla papper, samtal, studievägledarbesök och kommunpengar men du kommer inte ens att komma ihåg det när du sedan väl är här. Sitt inte bara och läs om det här äventyret. Gör det till verklighet! Våga fråga, våga försöka, våga ansöka, våga prova. Om det är din dröm, så löser det sig till slut

Tänk om jag inte hade frågat? Tänk om jag inte hade vågat? Det hade jag aldrig kunnat ändra på.