Och jag vet hur man ser på det i Sverige, jag vet hur man läser om det, hur man tänker kring det och hur man strax där efter lägger undan tankarna för det rör inte en själv, det är långt bort och "sådana där grejer händer varje dag runt om i världen". Jag vet det, för jag har själv tänkt så för bara en månad sedan. Och det var det som var mest läskigt igår. Att inte kunna lägga undan tankarna kring det för vi var mitt i nyheten, mitt i staden där det hände, och det hade lika gärna kunnat vara vi som befann oss just där. Nu var det inte så, och det är vi evigt tacksamma för. Vi var i säkerhet och vår skola är en trygg zon. Men samtalen från Sverige, dom oroliga kompisarna, och dom ständigt uppdaterande nyheterna får en omskakande effekt. Man tvingas svara på "hur mår du? Är ni okej? Var ni där?" Och det får en att faktiskt tänka till. Hur mår jag mitt i allt detta? Vart står jag och hur känner jag mig? Det jobbigaste var samtalen från föräldrarna, för man hörde hur oroliga dom faktsikt var. Och det inte det där vanliga oroandet som uppstår när man är ute för sent en kväll i Sverige till exempel. Det var på riktigt nu och man hörde att avståndet mellan oss gjorde det ännu värre. Igår och idag var en dag då det avståndet kändes extremt jobbigt, både för dom där hemma och för oss här. 

Men kvällen rullade på som vanligt här inne. Vi hittade på lite olika saker som underhållning och man var aldrig ensam i det hela. I morse fick vi reda på att vi skulle få åka till giraff centret trots allt. Så vi var ca 25 st som åkte iväg till det idag och det var skönt att komma utanför murarna och se att staden i sig inte är under attack, det är trots allt inte farligt överallt liksom. Ni får fina bilder från giraff centret ikväll :)