35 dagar kvar
Shit, idag bara slog det mig att det är skit kort kvar! Om exakt 6 veckor idag har jag landat i Nairobi och det största steget är avklarat. Herre mig gud. 35 dagar låter så långt men om jag tänker att de 30 tidigare dagarna har gått så fasligt fort så känns det plötsligt löjligt lite! Åh vad härligt, nu vill jag verkligen åka! PÅ EN GÅNG. Jag pratade med Marcus igår och vart efter jag berättade mer i detalj vad jag kommer att få göra där borta, alla saker vi ska uppleva, alla härliga kvällar och all frihet, så blev jag ännu en gång påmind om vilken DRÖM detta är. Det är en sjuk dröm och den är min. Marcus sa det också, han bara gapade, stönade och bad att få åka med. Jag lever som på moln och jag kommer leva på moln i 11 månader till, det känns bra. Riktigt bra. Jag fick en sån där kick idag så jag sprang ut till garaget och hämtade in den stora resväskan och började slänga ned allt som jag redan nu vet att jag ska ha med mig, högen blev stor och väskan kändes mindre och mindre. HAHA detta är ett skämt, HUR ska jag få plats med allt? Vikten är jag inte orolig för, men utrymmet.... Jag kan ju bara ha så stora väskor att jag själv kan bära dem liksom...



Jag pillat lite med mina objektiv och slipar lite på mina inställnings-kunskaper. Vårat intersport här i stan har även gått i konkurs så dom ha värsta utförsäljningen vilket är väldigt bra för mig då jag behöver en hel del därifrån! Bland annat dessa shorts som kommer bli mina standard-safari-shorts I guess...

Och denna camel-back som jag tror kommer vara till stor hjälp på alla vandringar. Ett bra tips från en av förra årets resenärer.
En blivande internatkompis, Astrid skrev till mig idag. Det var så fint och jag blir så glad hur folk bryr sig trots att vi inte ännu känner varandra. Längtar tills jag får träffa alla. Hon sa bland annat att det är jäkligt svårt att flytta sitt hjärta till en annan kontinent i 10 månader och ännu svårare blir det om hjärtat är krossat. Och det är så jäkla sant. Mitt hjärta är som en krossad vas. 1000 bitar. Jag ska sätta mig på ett plan, flytta till en annan världsdel, få en ny familj, nya vänner, nya rutiner och allt detta ska jag göra samtidigt som jag förbrilt försöker hålla ihop dessa 1000 bitar till en vas. Det hade varit så mycket enklare om vasen var hel och jag bara kunde ta den under armen. Visst skulle jag få lov att vara försiktig, för det är en ömtålig vas men jag skulle inte behöva laga den. Det måste jag nu. Laga, fixa, förflytta den, fylla den, och börja om. Men Leonard Cohen sa en gång, There is a crack in everything. That's how the light gets in. (Det finns en spricka i alla ting, för det är där ljuset kommer in.)
Kommentarer
Postat av: Astrid
Woppidoop där var jag med! ;)
Vad fint beskrivet. Det där med bitarna..
Åh ska också skaffa camel back! Verkar fett praktiskt haha!
Postat av: alice
var köpte du din camelback och hur mycket kostade den? :)
Svar:
Sanna Ericson
Postat av: Olivia
Vad har du för objektiv till din kamera?? & vilken kamera har du?? Superfin blogg! :)
Svar:
Sanna Ericson
Trackback